happy thoughts. - matilda åkerlund

Det är ingen som riktigt förstår hur det egentligen är att vara som jag
Alla kan bara gissa men inget är rätt.
Min mamma tror jag hatar henne för jag inte vill bo hos henne just nu
Min pappa spenderar hellre pengar och tid med hans nya familj än med mig
Jag har syskon som jag skäms över mer än något annat
Jag vet inte hur det är att ha en riktig familj, en sån som fungerar som vilken som helst, för det gör inte min. Jag vill skriva av mig nu precis som jag känner och orden kommer direkt från hjärtat.
Ingen kan ens försöka förstå hur det är att vara mig, att skämmas för att gå och äta till exempel på en resturang med min mamma, pappa och syskon. det skulle aldrig fungera. Jag vill inte vara med dom, eller jag vill ju ha det som vilken familj som helst, men det går ju inte.
det är ju inte mitt fel att mina syskon inte är som dig eller mig, men hur många förstår det?
Jag tycker det känns fel att skämmas hela tiden, över något som egentligen inte är så himla ovanligt. Men det gör jag. Jag vet inte hur det kommer kännas att ha min bror gå runt på skolan. Alla ba men han är söt ingen bryr sig, men klart som fan folk bryr sig. Jag vill inte att folk ska prata bakom min rygg om hur äcklig och onormal jag är bara för min bror inte är som dig och mig. Jag vill ha en riktig familj. Jag vill ha en mamma och pappa som bor tillsammans och älskar varandra av hela sitt hjärta, jag vill gå på släkt träffar och umgås med hela våran släkt tillsammans. Men det går inte. Jag tror aldrig mina föräldrar har älskat varandra. kanske i början, innan alla problemen kom. Jag orkar inte höra massa tjaffs min pappa och mamma emellan, jag vill ha kärlek och harmoni i familjen. Vilket vi aldrig kommer få. Ska det vara så att man längtar av hela sitt hjärta att flytta från sin familj och överge dom. Vad ska hända med mina syskon när mamma och ppappa dör? ska dom sitta där i sina lägenheter utan att någon kommer och hälsar på dom. Ska man verkligen bete sig så? Jag vill göra rätt, men jag kan inte göra rätt nu och välja rätt saker att göra. Jag är för liten, jag kan inte. Jag vill ha en vanlig familj som älskar varandra av hela deras hjärtan.

O ch dethär med kärlek, vad är det egentligen? Alla som har fått uppleva det säger " Det kommer sen, du kommer också få uppleva det " Men när man tappat all tro på att någonsin få uppleva iallafall lite kärlek, hur blir det då? Att ha få varit ensam utan kärlek hela livet, att inte veta hur kyssar smakar eller hur det är att ligga bredvid någon och bara känna närhet. Jag vet inte vad kärlek är.

Nu känner jag att jag har öppnat mig alldeles för mycket eftersom alla kan läsa dethär..

Jag är fast i depression. Vad fan ska jag göra?